Insikter från delad föräldraledighet

I veckan kom vi lite till insikt hemma. Det var H som sa något till mig...  

Hos oss har den naturliga uppdelningen varit att den som är hemma med Stella handlar och fixar mat, och den som kommer från jobbet leker med Stella och ger henne full uppmärksamhet. Lagom tills hon ska sova är maten klar, och alla har gjort sitt - helt naturligt och win-win för alla, och vi kan få lite lugn och ro tillsammans under maten när hon redan somnat. 

När jag kom hem i torsdags kände H sig enormt trött, och gick och vilade stund, instängd i sovrummet. Under tiden lagade jag mat med Stella som hjälpreda, och när han kom tillbaka en dryg timme senare var Stella klar för läggning och maten färdig. När han kom upp, till lagad mat och Stella som var klar för sängen, var han ordentligt tacksam. Han frågade flera gånger om det verkligen varit okej att han gick och la sig. Givetvis, sa jag, han var ju så trött.

Sen sa jag att "jag tycker faktiskt att man blir mer trött av att vara hemma med henne än att jobba, även om det varit en väldigt intensiv dag på jobbet". Henke sa "ja men eller huuuuur", och höll verkligen med. Och han sa sen att han inte riktigt fattat det förrän nu, hur jobbigt det kan vara och hur trött man kan bli. Jag hörde också på hans sätt att säga det att han halvvägs in i meningen bet sig lite i tungan - för vi har ju delat på allt så bra tidigare också, och han har ju ansett sig förstå liksom. Men faktiskt. Det går inte att förstå till 100% förrän man verkligen hemma på heltid ett något längre tag än några dagar.

Det är kanske inte jobbigt att vara hemma med Stella, ingen belastning eller så. Men däremot suger det energi, och tröttheten är minst sagt påtaglig på kvällen.

Jag är så glad att H är ordentligt pappaledig, även om vi levt otroligt jämställt redan innan detta. Insikterna är många, och förståelsen för varandra blir rejält högre, liksom det fortsatta delandet av ansvaret såväl som kontakten med Stella för båda. Nu har vi inga ekonomiska barriärer som gör att detta är någon uppoffring på det planet, men även om det så vore så vore det verkligen värt det. En investering som resulterar i ett bättre nu, såväl som en bättre framtid.

På de barnlösas bekostnad..?

Idag hade jag riktigt flow på jobbet på slutet, och fick igång lite grejer som strulat under dagen. Detta gjorde såklart att jag var sååå sugen att jobba ett par timmar ytterligare, för att komma ännu längre innan dagen var slut. Och det hade jag gjort, om det hade varit innan Stella kom. Men nu kostar 2 övertidstimmar för mycket! Inte i pengar, såklart, men i umgänge med henne. Jag tänker verkligen efter två gånger innan jag ger tid från henne till min uppdragsgivare - dessutom gratis då jag ändå inte kan fakturera mer än 8 timmar per dag. En halvtimme extra till dem gratis om dagen får räcka. ;-)

Apropå det (jag uttalade högt "åh, hade jag inte haft en väntande ettåring hemma hade jag kört på ett par timmar till") så sa min kollega, som hittills är utan barn, att man ju kan fundera hur barnlösa kan "kompenseras" egentligen. Mer som en stilla undran. Utan anklagelser. Men jag kan SÅ hålla med! Föräldrar checkar ut tidigt för dagishämtningar titt som tätt, VAB-ar, får extra ersättning från jobb när de är föräldralediga och kan i större utsträckning styra sina semesterveckor - då arbetsgivare inte får säga nej till föräldraledighetsansökningar men kan neka till semesterdagar. 
Så sant så sant... Givetvis utnyttjar inte alla detta, men vissa personer gör det helt klart. Och hur än man vänder och vrider på det så ÄR ju faktiskt småbarnsföräldrar en aning mer otillgängliga. Å andra sidan kanske det inte är så vanligt att jobba på extra timmar, bara "sådär"... och det är ju 8 timmar om dagen man SKA jobba.

Däremot upplever jag själv att det inte finns någon som helst tid att slösa på jobbet. Effektiviteten har helt klart tagits till en ny nivå. Likaså upplever jag förmågan att göra flera saker samtidigt bättre än tidigare. 

På det stora hela så tror jag säkert att det jämnar ut sig i långa loppet. Ingen tid varar för evigt. Men att det är en skillnad mellan småbarnsföräldrar och anställda med annan livssituation, det tycker jag inte att det råder någon tvekan om. 

Koppling mellan mat och sömn

Stella var inte mer än 3-4 månader när vi helt bröt kopplingen mellan mat och sömn. Sedan runt 7-8 månader gjorde kvällsvällingen sitt intåg, och halleluja vad enkelt och skönt det varit för alla inblandade parter att hon bara läggs med vällingen och somnar, lugnt och tryggt. Hon somnar inte med vällingflaskan i munnen, utan dricker upp, lägger ifrån sig flaskan och somnar med snuttis.

Men nog har mat och sömn blivit mer sammankopplat. Dock inte helt - vaknar hon till på natten somnar hon om själv. Och är hon mätt så slår hon helt enkelt bort flaskan och somnar ändå, dock med något mer stök (i form av prat och lek). Jag kan inte ens minnas när vi inte hade en 11½-12-timmars natt sist - Stella somnar i princip alltid före halv 8 och vaknar tidigast halv 7.

Dagtid sov Stella oftast i vagnen när hon var hemma med mig - dels för att jag oftast var på språng, och dels för att hon somnade gott, sov gott och länge och fick frisk luft på köpet. Senare tid - och nu när H är hemma - är det oftare sängen som gäller dock, och numera sover hon något längre när det blir i sängen så det är positivt. Men - på slutet har hon fått i sig dåligt med lunch innan sovningen (för trött? för mätt sedan mellis?), och tok-protesterat när vi lagt henne, och då har vi faktiskt tagit till lite välling. I början någon gång ibland. Numera ganska ofta - för protesterna är vilda annars.

Det känns nästan som att vi är tillbaks lite i en koppling mellan mat och sömn. Inte så att det är någon fara, än, men jag gillar inte beteendet och vill vänja bort det.
H har också sagt det, och är redo att ta en liten fight för det. Frågan är - börja med att sova bara i vagnen utan välling och flytta över till sängen när beteende och tider sitter helt (även om tiderna är rutinmässiga redan) - eller bara ta fighten i sängen helt enkelt.
Vi får se... men jag hoppas att H orkar redan nästa vecka.

Hur ser det ut för er?

Fåniga ord

Med all respekt - och förståelse för att vi alla är olika och gör olika - så måste jag bara ställa frågan varför så mycket saker måste kallas så fåniga saker när man pratar med barn?

Varför tutte istället för napp?
Varför vovve istället för hund?
Varför pippi istället för fågel?
Varför stjärt istället för rumpa?
...
...
...

Jag förstår det inte. Nej. Och tror jag försöker hålla mig till de "vanliga" orden istället (fast säger pippi-fågel av någon anledning). Men det är jag det. Hur gör ni?

Svininfluensafunderingar

Jag imponeras. Av de som har en klar åsikt kring den stora snackisen och Sveriges stora oro för tillfället - svininfluensan. Eller "svinis" som man kanske ska säga om man är lite med.

Jag lär ju inte vara en sådan som är i riskgruppen för att få allvarigare sviter av sjukdomen. Ung, frisk, stark, osv. Men det innebär ju inte att jag inte bör vaccinera mig. Jag menar - om säg hälften av Sveriges befolkning vaccinerar sig så minskas risken för smittspridning markant. Och även om denna typ av influensa möjligen inte är värre än en "vanlig" influensa, så ligger vanligtvis friska människor i detta nu med konstgjorda lungor för att överleva. Någon har dött. Möjligen någon med sämre förutsättningar (enligt media "med annan sjukdomsbild") men ändå. Det innebär ju inte att det är okej att sjukdomen skördar offer - bara för att offren må vara mindre starka från början. Förtjänar någon med rejäl övervikt och diabetes allvarliga utgångar av svininfluensan? Jag kan inte tycka det iallafall...
Och varenda person med småbarn bör väl, känns det som, känna sig något oroliga för sjukdomen. Jag är inte så orolig för min egen skull, men om Stella skulle drabbas skulle jag oroa mig trasig! Dessutom finns i min omgivning människor som inte är lika starka, friska osv, och för deras skull känns det som att en sådan som jag bör vaccinera mig. Och mitt i allt detta ska "vi" sitta där och vägra vaccinera oss för att vi är oroliga för eventuella biverkningar... Det känns lätt lite egoistiskt.

Men visst. Vi vet inte vad vaccinet egentligen gör. Någon ordentlig, eller iallafall officiell, forskning på dess biverkningar finns inte. Detta faktum är såklart oroande i sig. Ingen vill väll spruta in saker i kroppen som man inte vet exakt vad det är, eller hur det påverkar en. Likaså vet man väl inte hur det blir på lite längre sikt, om vaccinet gör viruset mer resistent och starkare, farligare i en 'nästa omgång'.

Och hur sjutton är sanningen egentligen. Är svininfluensan uppblåst i media, som ett sätt att skapa en rejäl snackis och tjäna pengar genom att sälja lösnummer? Rekommenderas vaccinationen för att faktiskt undvika en farlig sjukdom, eller för att samhället ska undvika en masskollaps under en tid pga utbredd sjukdom och således handlar om - åter igen - pengar?

Jag oroas något, det gör jag. Spritar händerna ännu oftare än vanligt, är ännu noggrannare med att tvätta händer och tänker efter kring smittorisker i större utsträckning än vanligt. Men vaccin? Inställning mot svininfluensan? Där famlar jag ännu lite i mörker, och avundas de som har sin åsikt helt klar. Som i princip anser sig sitta på facit och kan dumförklara de i sin omgivning som är av annan åsikt. Jag har mött många sådana, och ja, lite avundas jag. Och undrar - hur fasen går det till? Hur gör de, för att bli så säkra på sin sak?

En liten jobbreflektion

Så har jag nu jobbat i två dagar, och nu känns det mer på riktigt än den där veckan förförra veckan, då jag var på kontoret. En grym vecka för att komma in i snurrorna igen, och hinna uppdatera mig på nyheter och putsa lite på mina kunskaper dock. Då tänkte jag att lattemamman verkligen kom fram, då jag varje dag kunde njuta finkaffe på kontoret och lyckas njuta av densamma utan att göra hundra andra saker samtidigt. Nu är jag ute hos kund dock, och finkaffet lyser med sin frånvaro och intensiteten och andan i halsen med sin närvaro. Jag hatar det otäcka automatkaffet men älskar tempot!

På morgnarna vaknar jag några minuter innan väckarklockan av världens bästa levande väckarklocka. Langar in lite välling åt henne för att få duschro (och ge henne en chans att somna om), men får efter duschen sällskap under fix och frukost. Jag uppskattar att hon är vaken då, det är kvalitetstid trots pyssel för att bli klar.

Jag anländer jobbet strax före 8 (lovely med stan! Tar bara 25 minuter dörr till dörr såväl på cykel som med t-bana), och där är det högt tempo. Det jag och min konsultkollega ska göra hos kunden (ihop med två andra) är riktigt avancerat, så det är minst sagt en utmaning. Det känns som att hjärnan går på högvarv hela dagarna, och jag hinner inte tänka så mycket på hemmaalternativet. Lika bra är väl det... Fast slutsatsen att jobbet känns bäst just nu hade nog varit detsamma oavsett. Garanterat.
Trots att det är fullt upp och tajta deadlines så gör jag allt jag kan för att komma hem i tid, och åker strax efter 5. Vi får väl se hur det blir med det nästa vecka när saker drar ihop sig...

Hemma väntar en glad tjej och lek i 1½ timme innan läggdags. Även en man väntar hemma, en nöjd sådan som förutom nöjdhet med hemmapappalivet håller på att spricka av stolthet över hur fint han håller hemmet. Nöjd så det nästan slår över i surhet över hur duktig han är... Framför allt (enligt honom) i jämförelse med mina tillkortakommanden (?) under mitt hemmaår. Äh, kom igen när det gått mer än två dar, säger jag.

Summa summarum. Det är galet skönt att vara tillbaks på jobbet. Jag var så KLAR med min föräldraledighet. Fast fråga mig igen om tre veckor... När jag vet om jag lyckats levererera det jag ska i tid och på budget. ;-)

När det som inte får hända händer

Innan jag väntade barn berördes jag givetvis av historier om barn som for illa på ett eller annat sätt. Fast alla - eller iallafall många - föräldrar kan säkert hålla med om att insikten, och känslan, blir än värre när man själv får barn. Först då kan man nästan sätta sig in i hur det skulle vara om något hemskt skulle hända. Fast inte helt. Såklart inte. Det vet bara de som varit med om det.

För min egen del har jag mest känt att det som känns allra "närmast", det är det som är allra närmast i tid med en själv. Alltså, vad jag menar med det är att när man är gravid så fokuserar man på en bra, fullgången graviditet, att föda ett barn utan komplikationer, och då ett friskt barn. Inte för att man inte skulle älska ett handikappat barn lika mycket - men man vill, och hoppas. Glöm "man" förresten. Jag. Så känner jag, så kände jag. När jag var gravid handlade mycket om just graviditeten, och jag mådde som sämst av att läsa om personer som var ungefär lika långt gångna som oss och stötte på problem.

När jag blev gravid och berättade det för en av mina kollegor så sa han "vad kul att ni ska ha barn, det ska vi också". Vi var heltajmade i tid. Han och hans tjej (M&A) skulle ha veckan efter oss. Så jag och kollegan pratade ultraljud och barnvagnar. Fast för dem blev det inte riktigt som för oss.

Vi var i New York. Jag var i vecka 25, och livet lekte. Med ett härligt bröllop bakom oss upplevde vi världens bästa stad, och min mage växte och jag mådde hur bra som helst. Och så plötsligt en dag så fick jag veta att min kollega och hans tjej fått en liten dotter. På tok för tidigt.

Jag minns denna dag som det var igår. Samma dag skulle jag på kontroll hos min barnmorska. Följt av veckans gravidyogapass. Jag kom till min barnmorska, som som vanligt sa att allt såg bra ut. Att vår dotter mådde finfint, och att hon växte som hon skulle osv osv. Jag grät. Jag för M&A's lilla dotter. För hennes hälsa. Jag grät för min egen dotter, för lättnaden att allt såg bra ut även idag. Jag gick till yogan. Jag grät mig igenom passet. Ledaren kom förbi mig många gånger under passet, lade handen på mig. Frågade inget. Jag grät. Fast ingenstans, ingenstans kunde jag såklart känna det M&A kände, även om det på samma gång kändes så otroligt nära.

M&A skrev en blogg om sin dotter. Flera gånger om dagen uppdaterade jag sidan och följde deras kamp. Jag grät för varje inlägg. Varje gång en strimma av hopp tändes. Varje gång de hade det tufft. Varje gång deras oro lyste igenom. Varje gång deras kärlek var så påtaglig. Varje gång deras smärta kändes så tydlig så att man nästan kunde ta på den. Varje gång en sköterska uträttade underverk. Varje gång de skrev om något barn i deras omgivning på Neo som inte hade samma styrka som deras dotter, utan slets ifrån sina föräldrar alldeles för tidigt. Jag grät för deras dotter, för dem, för min ofödda dotter, och för den förbannade orättvisa som finns gällande barn. Att överhuvudtaget få dem. För alla svårigheter, för allt och all förbannade barnorättvisa i hela världen.

Och sen klappade jag min mage. Där min dotter fortfarande växte, och hade det som hon skulle - på insidan - i vecka 25.

I Sverige är insatserna för för tidigt födda barn olika i olika landsting. Med andra ord kan utgången av en för tidig förlossning få helt olika konsekvenser beroende på vart man bor. Det är helt sjukt.

M&A svävade länge i ovisshet. I fredags skulle deras dotter fyllt ett år om hon kommit på utsatt datum.

Istället var hon i fredags dryga 15 månader. Ett mirakel, inte sant? Och denna dag medverkade hennes mamma i TV4's morgonprogram apropå för tidigt födda barn och pratade om vården av dessa. Se klippet nedan.



Jag förstår inte

En sak jag inte förstår, är hur mammor som får ta 100% av alla nattvak orkar. Hur de förväntas klara av att ta hand om sina barn om dagarna. (Och hur de gör det. Gör de det?) Papporna klarar ju (i dessa fall, och enligt vad 'många' säger) inte av sina jobb om de missar sömn. Om de missar så mycket som en kvart, som väl är vad det tar vissa gånger att gå upp och smeka sina barn till trygghet, till att somna om.

Själv har jag alltid när H ska jobba inställningen att jag ska gå upp. Och det gör jag till stor del också. Självklart, eftersom han ska jobba, och jag ändå har chansen att ta igen sömn under dagen om jag verkligen behöver... Men blir det för mycket, eller jag har sovit enormt dåligt senaste nätterna eller så, eller av någon annan anledning bara inte orkar, då är det givet att H går upp istället. På helgerna delar vi. Vi sysslar inte med millimeterrättvisa. Här existerar ingen "varannan-natt"-logik. Men vi ställer upp för varandra. Med förnuft och känsla. Och jag är övertygad om att det i slutändan blir precis hur rättvist som helst.

Jag har tipsat om Sanna Lundell tidigare, och när jag läser detta så måste jag göra det igen. "Kräv din sömn, kvinna. Din lyckosömn. Din mammasömn."  Så avslutar hon det här inlägget. Och oj, vad jag håller med.

Det handlar om karma

Värmen, kom tillbaka! Okej, det är inte superkallt direkt, utan t-shirt funkar bra ute, men jag saknar ändå de där härliga 28-30 graderna i luften. Det är ju så skööönt. Okej att barnen blir varma, men får de bara vara utan kläder så har de nog det skönt i skuggan och i vattnet de också. En lammskinnspläd som håller cirkulationen av luft i vagnen funkar också bra. 

Jag är så trött på folk som direkt det är varmt ska klaga. "Ja, vi sa ju att vi ville ha det varmt, men inte SÅHÄR varmt". "Ojojoj, 25 grader i skuggan på balkongen, USCH". När blir det perfekt egentligen? Är det "lagoma" 23 grader är det ju kallt som attan på kvällen?!

Jag tror helt enkelt att det svenska vädret handlar om karma. Det är på tok för många som klagar på tok för mycket, så väderguden där uppe, han skickar snabbt på oss lite kyla och regn så vi ska få lite vett i skallen och kunna uppskatta värmen när den kommer. Sen blir det varmt igen... och så tar det i runda slängar en halvtimme, sen klagas det igen. Nejnej, mer värme vill vi ha. Supervarmt, för annars är ju inte kvällarna varma. Och varma, svenska sommarkvällar, det är ju det bästa som finns. Näst efter varma, svenska sommardagar.

Och ni som inte håller med - håll inne med er klagolåt, iallafall när jag - och väderguden - lyssnar. Okej!?


Jaga tror visst att barnen gillar detta! Vår härliga trädgård i vår släktgård, i underbaraste Dalarna.

Pli på min man

Två jämställdhetsreflektioner efter en helg som denna.

I fredags tyckte många att jag allt hade bra pli på min man, att jag var duktig att vara rak mot honom (läs. ryta i så han gör saker). Det var nämligen - tydligen - rätt konstigt att han skulle köra till bröllopet på lördagen, och därför tog det lugnt, medans jag fick festa. Mina (nej, jag menar VÅRA) funderingar att "vi lämnar festivalen för bröllop för en av H's vänner så därför är det ju en bra grej om H kör dit och tar det lugnare på festivalen", och att det därmed också rimmade fint att jag tog det lugnare på bröllopet och körde tillbaks på söndagen, samt att jag var gravid förra årets festival och inte festade alls var inte alls övertygande. Utan det var jag som var duktig att bita ifrån och säga åt honom. Hm, jomen eller hur... Jag vet inte hur de tror att det låter hos oss, men jag har förstått att eftersom jag vanligtvis tar ganska mycket plats typ, så tror man att det ibland är envägskommunikation istället för dialog som gäller. Oh well. Då har man inte varit hos oss (med öppna ögon och öron), där jämställdhet inte handlar om millimeterrättvisa utan givande och tagande, respekt och förståelse, och i allra flesta fall blir allt väldigt, väldigt bra och "rättvist". Raka rör, javisst, men på bådas villkor.

En annan grej som dök upp var att med H's pappaledighet i analkande, så frågar många vad han har för projekt på g då. Inte om - utan vad. Samma sak sa en annan vän och nybliven pappa vi träffade i helgen, som också tar över föräldraledigheten efter sommaren. Hm. Projektet Umgås med sitt barn, kanske? Eller är det ett måste för en kille att bygga om något eller så när de är pappalediga? Det verkar iallafall vara en vanlig föreställning. Visst kan man ha något att pyssla med, men själv tycker jag att de där 1½-2 timmarna per dag då Stella sover och jag kan slappna av är guld värda. Jag skulle inte vilja ha något större projekt hängandes över mig.

Några reflektioner... Känner ni igen er?

Botten Lindex och Vincent Shoe Store!

Eftersom jag är ganska snabb att tipsa om saker jag tycker är bra, så borde jag ju göra tvärtom när jag blir irriterad också.

Vincent Shoe Store
I förra veckan beställde jag skor åt Stella, eftersom jag inte hittade det jag sökte i butiken. Igår - flera dagar senare - får jag ett mail att det jag beställde var slut och att pengarna som dragits från mitt konto är på väg tillbaka. What?! Vad är det för sopig webb-butik som inte har koll på lagersaldo? Och som då helt sonika drar pengar från mitt konto (kortbetalning) på en gång, behåller pengarna i typ en vecka innan de sätter tillbaka dem och tycker att det är helt okej att göra så? Dessutom hade jag isåfall kunnat ringa någon av butikerna och sökt skorna jag ville ha när rean fortfarande var hyfsat färsk. Nu lär de inte finnas kvar. Stella hade dessutom behövt sandalerna på en gång med tanke på vädret. Det fick vara värt att vänta för att få dem, men nu har hon haft varma skor i en vecka med 30 graders värme. Riktigt uselt måste jag säga.

Lindex
För ett tag sedan fick vi en present åt Stella. Det var dock fel storlek (på väg att växa ur) och en variant vi redan hade. Så jag tänkte byta till något hon verkligen behöver istället. Men, på Lindex vägrade de byta kläderna, trots att alla lappar var kvar osv. Jag hade inget kvitto, men det känns som att det inte borde spela någon roll, för kläderna jag ville byta fanns inne i aktuell kollektion osv - så vad var problemet liksom? Jag bad inte heller om pengarna tillbaka, utan skulle köpa något annat. Värdelöst! Det är ju otroligt vanligt att få kläder i present, och att be presentgivaren om kvitto känns inte helt hundra. 
Jag har varit på flera ställen, men på varje ställe säger de samma. Nya regler eller nåt. När jag frågade varför på en butik sa de "du vet, det kan ju vara stöldligor och sånt". Vaddå, en liga som stjäl en massa kläder i storlek 80 och sedan kommer och vill byta dem till 86, eller vaddå?! 

Tummen ner för dem! Synd att Lindex gör så himla bra och prisvärda barnkläder bara. ;-)

Könsneutrala kläder

Det pratas ganska ofta om hur man klär sina bebisar - i vilka färger och om "pojkfärger" och "flickfärger". På detta tema skrev Ecolocobloggen nyligen om Unisexutmaningen , så jag tänkte tycka till lite i detta ämne.

Jag tror generellt att kläders makt inte ska underskattas. Kläder utstrålar något, för vuxna såväl som för barn. Och att barn bemöts olika beroende på vad de har på sig, det tvivlar jag inte en sekund på. Det finns många ord som barn bemöts med, och detta ofta beroende på vad de har på sig. Där vill jag hellre att orden man förknippar Stella med ska vara tuff än söt. Inte för att tuff är så viktigt... men för att just enbart sött och gulligt känns så objektifierande och framför allt förminskande på något sätt. Fast samtidigt så är ju alla "positiva" ord just positiva.


Något som är lite roligt är när någon säger "han" om Stella. Jag rättar inte, men när jag svarar säger jag såklart "hon", även om det inte spelar någon roll att folk tar fel. Ändå fortsätter oftast personen säga "han", även om jag förtydligar genom att kalla Stella "gumman" och sådant som inte kan missuppfattas. Detta tycker jag att är lite lustigt - man märker tydligt att personen bestämt sig redan från början. "Han" har ju jeans och en blå tröja, såklart det är en "han", vad snackar jag om, liksom.


Jag gillar kläder åt Stella som är snygga och gärna färgglada. Såklart också bekväma, slitstarka och funktionella. Jag betalar hellre extra för att få kläder i bättre kvalitet, som kan sparas till framtida barn, ärvas av vänner eller säljas på Tradera, än sladdrigt och nopprigt som är redo att slängas när Stella växt ur det.  Och oftast tycker jag att unisexkläderna är mycket snyggare än de mer könsstereotypa - i bemärkelsen rosa, rosa, rosa, glittrigt och med "gulliga" tryck. Fast lägg märke till ordvalet oftast. Och med undantaget klänningar dock... Det är så himla fint och något jag själv älskar, så givetvis klär jag mer än gärna Stella i klänning. Det är ju också hur bekvämt som helst med en skön klänning och ett par mjuka strumpbyxor. Jag skulle aldrig köpa unisex "bara för att", om jag inte tyckte att kläderna var fina. Sen kommer ju Stella själv säkert ha en helt annan uppfattning än mig om vad som är fint och inte - och den dagen hon kan uttrycka det så får vi väl se hur hennes outfits kommer att se ut!


Fast på det stora hela tycker jag att diskussionen är en aning överdriven. Någon talar t.ex om att de gärna skulle vilja klä sin son i klänning och känner sig dålig som inte vågar. Är det så att man vill köra unisex till 100% kan man väl i sånt fall börja med sig själv. I min värld är inte målet ett könsneutralt samhälle, bara ett jämställt sådant, där tjejer och killar bemöts lika och har samma förutsättningar.  Och det allra viktigaste för detta är nog inte valet av kläder. Snarare vad vi gör på hemmaplan generellt. Att jag och H lever jämställt. Att vi behandlar Stella och alla i vår omgivning som individer och inte enligt kön. Att olika aktiviteter erbjuds oavsett om de är traditionellt tjejiga eller killiga och utan speciella kommentarer kring detta. Så kläder i all ära... Men något överdriven är diskussionen, enligt mig.


Killtröja och tjejskor?
Eller helt enkelt en snygg tröja och ett par snygga skor?
Eller rent av en skön tröja, mysiga byxor och lagom varma skor?

Men oooorka

Nu är gåstolarna i hetluften igen. Den här gången är det en massa gåstolar som inte håller säkerhetskraven gällande att köras utför trappor. De "ska inte kunna störta nerför trappan utan bromsar ska stoppa stolen på översta trappsteget". Tydligen så klarar inte 6 av 11 gåstolar detta. Likaså är det farligt för att barnet då kan komma åt att dra ner en vattenkokare med kokande vatten över sig.

Ve och fasa!

Eller...

Är det bara jag som tycker att kombinationen gåstol och trappa samt vattenkokare och hängande sladd borde förhindras av något helt annat än gåstolens utformning?
Typ... En förälder som kan tänka och ser till att barnsäkra - förslagsvis en trappa med en grind - en stängd sådan - och bortplockande av farliga föremål som barnet kan komma åt - precis som man behöver göra några månader senare när barnet tar sig längre på helt egen hand.

Dessutom tror jag inte att många tror att deras barn lär sig gå snabbare med hjälp av gångstolen... En leksak, som alla andra. Något barnet tycker att är roligt. Som främjar upptäckarlusten. Kan det inte få vara bra så, helt enkelt!?


Galna familjeliv.se

Jag har nämnt tidigare att jag håller mig ifrån "generella" föräldrasajter. Folk är helt enkelt tokiga! Det finns såklart normala människor också och vissa ämnen som man funderar över kan man få råd kring där, men oavsett vilket ämne som diskuteras så dyker det alltid in någon tok och skriver i mitt tycke galna grejer. På frågan "hur länge bör man helamma" kommer någon upplysser trådstartaren om att denne lämnat det för lääääänge sedan om barnet råkat svälja en droppe vatten i duschen. Typ. Fast ibland kan det vara roligt att läsa trådarna som ren humor. Innan vi gifte oss brukade jag ibland ha högläsning för H och det var roliga stunder det. Som när vi läste om hon som ville gå in i kyrkan med sin exman, och bli överlämnad av honom. Haha. Eller i föräldraforumen när folk försöker göra en matematisk uträkning hur mycket alkohol deras ammande barn får i sig om de dricker en lättöl. Ojojoj. Eller när någon försöker lära sin 1-åring av vid att amma nätterna igenom och någon sticker in huvudet och anser att det bryter mot FN:s barnkonvention att lära sitt barn sova. Humor!

Iallafall så har Aftonbladet listat 32 konstiga trådar på någon av föräldrasajterna. Jag gissar från Familjeliv.se. Vad tycker ni om dessa? ;-)

1. Ska jag förneka för min synska dotter att vi har spöken i huset?

2. Jag är för tjock för sex.

3. Har haft värkar nu i ett par timmar, dem varierar mellan 5-10 min mellan varje. Borde man åka in?

4. Förbönstråd för kristna ofrivilligt barnlösa.

5. Hur ser det ut i himlen?

6. Är bacon och paprika en bra middag?

7. Är det okej att en tvååring dricker cider?

8. Bär ni handväska på axeln när ni är ute med barnvagnen?

9. Åka på skidsemester med 2 barn, är det så kul egentligen?

10. Hjälp, mitt barn råkade döda en kyckling av misstag!

11. Brukar ni också stanna hemma från dagis när ert barn vägrar att klä sig?

12. Tips på böcker och dvd som kan lära min tremånaders bebis att läsa!?

13. Mitt barn skriker när han sitter i bärsjalen - tror ni han trivs?

14. Någon som har lekar med matematiska mönster för småbarn?

15. Mitt barn lägger pussel med undersidan upp - är hon understimulerad?

16. Någon som minns texten till en sång som heter Blinka Lilla Stjärna?

17. Hur ska jag få barnen att INTE trampa i hundbajset som ligger överallt när vi går hem från dagis?

18. Någon som vet hur farligt det är att äta innehållet ur en sån här fuktpåse som ligger i skokartonger? Min dotter gjorde just det.

19. Hjälp! Vi Ska ha dop om exakt 9 dagar och min dotter är rädd för sin gudfar.

20. Varför skulle Bamsetandkrämen byta smak?

21. Skulle ni skaffa barn med en jurist?

22. Varför slår du inte dina barn?

23. Hur får man som förälder sitt barn att ta avstånd från vissa subkulturer som emo och hiphoppare?

24. Vad ska vi ta med oss för lunch-mat på stranden i sommar?

25. Är det okej att ge ett silikonbröst till en fyraåring som leksak?

26. Jag vann en cd och fick den!

27. Tråden för oss med lata & odugliga män.

28. Min man är verkligen sämst på att knulla! Vad ska jag göra?

29. Är det oartigt att mörda någon?

30. Vilken fuskpolo ska jag ha till bärande i bärjacka?

31. Vilken är den fulaste vagnen du vet?

32. Brukar ni amma och ha sex samtidigt?


Och som en krönikör skriver - forumen fyller nog ett syfte för de som vill fortsätta att prata om sådant som för länge sedan fått deras omgivning att somna av tristess.

Egomorsor eller Puckofarsor?

Jag har flera gånger tidigare nämnt föräldraledighet i min blogg, även om jag inte berört ämnet på djupet. Genom att hänvisa till en artikel av Camilla Läckberg fick jag fram en del av mina åsikter, men såklart inte alla - likväl som hon har åsikter som inte till fullo kan jämföras med mina.
Det är en balansgång det där, att lägga nivån i bloggen rätt så att ingen (i min bekantskapskrets framför allt) känner sig utpekad, trampad på osv. Det är aldrig min mening, och mina reflektioner bygger oftare på debattartiklar än reflektioner av min omgivning. Och vad gäller mina vänner så vet jag ju saker mer ingående där, så där är jag inte alls lika objektiv eller bestämd i mina ideologier. Fast jag har ändå åsikter, och starka övertygelser på ett generellt plan. Sån är jag!

Något jag tycker att är något av det viktigaste är att papporna är föräldralediga ordentligt (ej att förväxla med ett "krav" på 50-50). Det finns inget annat sätt som kan göra att pappan till fullo förstår hur den föräldralediga vardagen är. Exakt vad ett barn kräver när man har huvudansvaret för detta, dag efter dag. Hur det - mitt i all njutning - samtidigt är jobbigt och ett evigt meckande för att få ihop allt med tider för mat och sovning  - underhållning och stimulans - lugn miljö och trygghet. Hur man hittar balans i tillvaron, hur man gör för att barnet ska må bra och vara harmoniskt. För att inte tala om en förståelse för det eviga plockandet som pågår hemma... till följd av att hemmet går från nystädat till kaos inom loppet av några sekunder. Det finns också många bevis på hur utebliven pappaledighet även sätter sina spår längre fram i form av mindre vabbande osv, vilket alltså ger långt mer konsekvenser gällande jämställdheten än den tid som föräldraledigheten sträcker sig. Detta alltså i ett mikroperspektiv (familjen) - makroperspektivet (samhället) kan jag återkomma om en annan gång.

Det finns många orsaker till att papporna inte är hemma, och de man oftast hör handlar om ekonomi, "möjlighet" att vara borta från jobbet och behov. Den ena argumentet sämre än det andra! (i allra flesta fall) Vad gäller det sista - behov - pratar man ofta om barnets behov av sin mamma. Visst, under den ammande perioden givetvis - men lite senare är pappan såklart en fullt lika trygg hamn för bebisen. Behovet ligger nog i många fall snarare hos mamman, som verkligen vill vara hemma och tar varje chans att göra det. Som inte riktigt släpper in pappan till hundra procent.

Men.

Varför jag skriver det här är för att jag igår kväll läste en artikel i en Mama-tidning (november 08) som hette "Släpp in pappan, Egomorsor!". Bakgrunden var att mammorna fortfarande snittar på 350 uttagna föräldradagar per barn och papporna bara på 58 dagar. Kontentan med artikeln var att det är mammorna som behöver bli bättre på att släppa in papporna, att det är mammorna som är egoistiska och den största anledningen till att fördelningen ser ut som den gör.

Ja, jag kan hålla med till en viss gräns i det här med mammor som väldigt självmant tar all föräldraledighet. Men Herregud! Någon gräns måste det väl finnas? Hur mycket ansvar ska egentligen läggas på mammorna? Papporna har väl för sjutton en egen vilja de också, och är väl de som framför allt behöver stiga fram och berätta hur gärna de vill vara föräldralediga, som bör veta vikten av detta och jobba för att få ihop jobbpusslet så de kan vara hemma i större utsträckning. Först i de fall där pappan säger att de vill vara pappalediga och mamman övertygar dem om motsatsen kan det här ansvaret läggas över på mammorna, och kallas helt egoistiska. Inte förrän då! Och tillåt mig tveka om att detta verkligen händer i särskilt många fall.

En 'lite' egoistisk mamma - och av dessa finns många, och jag räknar mig själv till en av dem - säger sig gärna vilja vara hemma si och så länge. För att man vill helt enkelt. Vill njuta av allt det underbara det innebär att vara föräldraledig, och det så länge man bara kan. Pappan har då två val - att säga "okej" eller att kräva större del av föräldraledigheten. Jag tror att de allra, allra flesta säger okej, och då kan man inte tala om egomorsor utan om pappor som tar ett aktivt beslut om denna uppdelning. På bekostnad av sin tid med barnet, denna underbara första tid, och barnets tid med sin pappa. 

I mina ögon gick artikeln absolut ett steg för långt. Allt ansvar varken kan eller bör läggas på mamman. Eller pappan heller för den delen. Utan båda!
Och med detta sagt anser jag oss ha en bra bit kvar, till jämställda förhållanden och ett jämställt föräldraskap. Till det mål som alla borde sträva efter, såväl ur ett mikro- som makroperspektiv. Alla - mammor såväl som pappor. Att det sen är sorgligt att inte alla gör det, utifrån egen bästa förmåga, det är en annan sak.  


Tillbaka till jobbet

Jag ska börja jobba igen efter sommaren. Mina ideologier och våra klockrena yttre förutsättningar till trots så ska vi inte dela lika på föräldraledigheten, utan det blir kring ett år för mig och ett halvår för H. Jag får erkänna att det stör mig lite att vi inte gör bättre... samtidigt som jag villigt erkänner att jag är sjukt glad över tiden jag får hemma med Stella - även om det är på H's bekostnad. Dvs, jag är glad att han inte bett om mer - för jag skulle inte ha ett enda argument emot. Det är ju inte så att Stella numera behöver mig något mer än hon behöver sin pappa. Så jag är på ett egoistiskt sätt otroligt glad att detta blev en helt naturlig överenskommelse mellan oss, och njuter av min föräldraledighet till fullo.

Men.

I förra veckan kom de - känslorna som jag lite väntat på. Tanken på att det ska bli roligt att börja jobba igen, och en känsla av att jag säkert kommer känna mig mätt på föräldraledigheten när jobbdagen kommer. Och nästan en längtan tillbaka.

Jag satt där med matskeden i handen. Tre tallrikar med påbörjad mat framför mig. En svårmatad dotter och jag som trugande mamma som försökte med alla medel. Med vetskapen om att jag en stund senare kommer tvätta en genomkladdig dotter och samtidigt kladda ner på toaletten och ta reda på detsamma. En kort stund därpå med Ajax-flaskan i handen sanera - ja verkligen sanera - bord, stol och golv. Skölja ur kladdiga matburkar och tallrikar, plocka med disk, försöka återställa kaoset hyfsat. För att några timmar senare börja om igen.
Då kom tanken - Är det det här jag ska göra? 
Rätt och slätt.

När jag funderade på det hela ett varv till kom en annan känsla. Jag får verkligen pengar för att vara hemma med mitt barn! Detta samtidigt som jag åker till jobbet för massage och ser fram emot en konferens i Italien. Så då kom känslan av att vara värsta parasiten. Samhälls- och arbetsgivarparasit. Usch och fy! Sån är ju inte jag!

Så - Ja. Där kom den. På ett sätt har jag väntat på känslan, och nog vetat att den ska dyka upp förr eller senare. Och möjligtvis kom den varken förr eller senare utan just när man kunde förvänta sig.

Fast sen. Sen lekte jag med min underbara dotter. Sjöng lite, läste ramsor. Satt på golvet och klappade händerna.`Gosade och pussades lite. Övade med gåstolen och röjde runt. Tog på lite kläder, rullade ut i vårsolen. Gick en promenad och tog en sväng till en lekpark och gungade.

Och jodå - det är klart att det är det här jag ska göra. Njuta livet som föräldraledig, unna mig detta avbrott från jobbvardagen och utan dåligt samvete för något eller någon njuta av hemmalivet med världens underbaraste person. Min fina fina dotter. Bättre finns inte!

Och jobbet finns kvar - i runt 33 år eller så till. Så det kan vänta. I några månader till iallafall.

Fysisk smärta vs. psykisk

Jag pratade tidigare lite om oron för skador för Stella. Det var då på det fysiska planet. Något som jag tycker känns på ett sätt ännu läskigare är dock psykisk smärta.

Jag har sagt det till H många gånger, att att det finns så mycket känslor som jag önskar att Stella aldrig behöver uppleva. Jag vill aldrig att hon ska känna sig riktigt rädd, eller ensam, utelämnad, trampad på, hånad ..., ja listan kan göras lång. Bara tanken på att hon ska känna den typen av känslor får det att göra ont i mig! Men det är ju en del av livet. Jag kommer aldrig kunna förhindra att hon upplever dessa känslor, likväl som jag själv upplevt dem alla.  

Det känns därför som att en av mina absolut viktigaste uppgifter är att lyckas fostra henne till en person med skinn på näsan, sunt förnuft och en styrka i sig själv, så hon klarar dessa situationer, och kanske till och med går ännu starkare ur dem. Det är dock en utmaning som känns betydligt tuffare än att lyckas skydda henne från faror i hemmet. Hur gör man? Jag kanske får fråga mina egna föräldrar om det, för de har lyckats göra det med mig. Vad är hemligheten, mamma?

Apropå näsblod och oro

Vi kommer aldrig kunna skydda Stella från precis allt. Det är bara att inse. Så någonstans måste man nog ta ett beslut - ska man ens försöka göra det?

Min kloka kusin pratar lite om detta idag i sin blogg - inspirerad av en artikel i Allt om barn, och inställningen i hennes familj känns väldigt sund. Givetvis skyddar man från sånt som kan vara livsfarligt, men i övrigt låter man nyfikenhet och upptäckarlust få vara på topp. Det var inspirerad av henne jag inte satte lådstopp på lådorna här hemma, utan istället flyttade om i lådorna så de lägsta innehåller ofarliga saker. Med viss rädsla för klämda fingrar dock... vilket jag fortfarande tänkt försöka göra något åt.
Givetvis kommer man långt genom att låta det sunda förnuftet råda. Kokande vatten är nog min största rädsla, och sedan tycker jag att tippskydd på bokhyllor och grindar för trappor är två av många självklarheter. Här hemma väljer vi också att vara konsekventa vad gäller sladdar och eluttag, även om det inte finns någon risk med uttagen i just vårt hem.

Men i övrigt. När jag var i Asien och luffade runt på egen hand som 23-åring sedan läste jag en bok av Jonas Gardell. I den stod en mening som satte sig på min hjärna, och som jag fortfarande ofta tänker på.
Trygghet skapar rädda människor.
Med det menade han att vi i Sverige är så vana att vara så otroligt skyddade att den invanda tryggheten slår över i rädsla för allt och inget. Det blev så otroligt påtagligt i Asien, då man satt på ett lastbilsflak och skumpade fram genom djungeln helt oskyddad. Men vad skulle kunna hända? Det gick ju inte i 110 direkt, och trafiken var minimal på grusvägarna. Garanterat inte värre än att åka bil hemma liksom.
Jag tog mycket fasta på detta, fast givetvis alltid med stort mått av medvetenhet och eftertanke - att utsätta sig för onödiga faror är ju enbart dumdristigt. Men utöver det finns ingen anledning att gå omkring och vara rädd för precis allt!

Jag tror att detta är en inställning som jag skulle vilja att genomsyrade vår uppfostran av Stella. Även om det kanske kommer innebära näsblod fler gånger.

Hur resonerar ni?

En grym författare och en klok mamma

På en och samma gång. Det är Camilla Läckberg det.

Den här intervjun i Mama är väldigt läsvärd. Jag tycker att hon säger många klokheter, och jag håller verkligen med om så mycket som hon skriver om föräldraskapet.

Jag hade tänkt skriva lite mer om vilka uttalanden jag gillar speciellt och varför, men orkar inte riktigt just idag. Starka åsikter kring det här med barn för mig kan dock till stor del sammanfattas i; Viktigt att barnen lär sig att sova, Jämställdhet, Låt barnet hänga med och bli inte för bekväm samt Våga erkänna dina "svagheter" som förälder och hitta en bra kompromiss istället - var pragmatisk! istället för att slå knut på dig själv för att leva upp till orealistiska krav från omvärlden.  

Nedan är några delar från intervjun med Camilla Läckberg som jag gillar - om du inte orkar läsa hela alltså.


Hur länge var du deppig då?
- Det hängde ihop med Willes sovande. Han kunde bara sova på mig, jag fick sitta blickstilla i soffan. Jag visste inget om förlossningsdepression då, förstod inte vad det var. Men i tre månader var det riktigt illa. Så bestämde vi att så här kan vi inte ha det.
- Jag började läsa Anna Wahlgren och införde hennes sov- och matrutiner. Plötsligt kunde jag få en timme här och där då jag kunde duscha och fixa lite hemma. Det var en sådan lättnad med struktur, och det blev min räddning. Nu för tiden skickar jag alla mina böcker signerade till Anna Wahlgren.
- Jämställdhet är viktigt för mig. Jag har så svårt att se varför en vuxen ska hålla en annan vuxen under armarna. Jag tycker att det är bullshit att kvinnan är mest lämpad att ta hand om barn, även om jag inte tror på millimeterrättvisa - vill Martin jobba mycket en månad drar jag det tyngre lasset, mot att han gör tvärtom när det behövs.

Pappaledighet är en öm punkt för mig, jag tycker det är så fruktansvärt irriterande med alla dessa undanflykter.
- Många kvinnor delar inte med sig av sina föräldradagar för att de är ego, de tycker det är jätteskönt att vara lediga. Men de berövar ju barnet chansen att connecta med sin pappa! Då har man väl inte barnets bästa i åtanke? Och papporna som skyller på att de måste tjäna pengar. Om du inte vill vara hemma med ditt barn, varför då skaffa det?
...
När Martin är pappaledig tänker jag stänga av telefonen. Jag vill att HAN ska säga till mig att "nej, nu gillar vår bebis inte äppelgröten längre".

Du själv då, är du helt ledig?
- Jag är jättedålig på att vara föräldraledig, men jag tror att barn mår bra av att hänga med. De första tre månaderna kan man ta det lugnt, men sen är de mer utåtriktade och då går det bra att jobba lite.
- Vi människor har alltid levt i storsamhällen med många vuxna omkring barnen. Nu ska vi leva i den lilla kärnfamiljen, där ingen har koll på barn och hur de funkar innan de får egna. Det blir lätt en konstig verklighet, där barnen får bestämma. Jag minns själv när jag var liten, hur vi somnade under vardagsrumsbordet på fest - det är positiva bilder för mig. Nu orkar ingen lämna hemmet efter klockan 20. Jag försöker ha med mig barnen, så de inte blir rädda för människor.

Detta är bara några av alla klokheter jag tycker Camilla pratar om i artikeln. En stor skillnad dock är att jag verkligen tycker att bebistiden passar mig - jag njuter fullt ut!

Vikt- och längdkurvor

Det är lustigt det där med hur dessa kurvor fascinerar folk. Föräldrar generellt, mor- och farföräldrar (ej Stellas, men hört skrämmande exempel i mammagruppen) dessutom, och förutom dessa även typ alla andra runt omkring en. Himla konstigt faktiskt! "Oj, vad stor", "Oj, vad lång", "Oj, vad kort", "Oj, vad liten".
Tänk om man skulle hålla på så till andra vuxna också. Oj vad lång och tjock du är, hur mycket över medelsvensken ligger du egentligen? (Okej, vissa gör det visserligen, men det lär ju mest bara tyda på låg EQ eller nåt.)

Visst kan det vara intressant att veta hur stora bebisarna är, och jag frågar också ibland samma sak. Jag menar det helt utan värderingar dock, och det gör säkert många. Fast om man själv är lite fundersam i att sin bebis är liten eller smal eller tvärtom så skulle man säkert gärna undvika dessa kommentarer, även om de inte är uttalade på något negativt sätt.
I gårdagens inlägg menade jag inte alls att Stella är för smal eller något sådant. Hon hade bara avvikit ganska mycket från sin egen kurva. Och det är ju denna kurva som är intressant, inte någon "normal"-kurva eller så. Vi har en lång tjej, inte så konstigt när både jag och H är långt över genomsnittet... Matdiskussionen igår handlade allra mest om hur jag kunde lägga upp det för att möta hennes uppenbart högre energibehov nu. Dessutom med utgångspunkt i att hon helt plötsligt är hungrig igen på nätterna. Absolut inte för att det är någon fara på taket eller så.

På det stora hela så märks det ju på barn som mår bra, oavsett vikt och längd. Äter glatt, är pigg, utvecklas - då mår också barnet bra! Oavsett hur deras vikt och längd ser ut i förhållande till genomsnittet.

Tidigare inlägg
RSS 2.0